“For Filippa painting is a process and a search. The canvas seems to keep
its destination a secret until the very end and the missteps and dead
ends are many. But in this labyrinth, in the labyrinth of a search for
harmony between color, form and line but also the contrast between the
fragile and the rough, the artist is looking for a somehow harmonious
goal. With the help of the people in public environments, people who
have been hastily recorded in her little sketchpad, the artist strives
to find this goal in the later work with the canvas in the studio”.

Tomás Giraldo-Feener
Atelier OBRA AB

OBRA
Visiting address:
Bytaregatan 5
222 21 Lund

Den väntande människan och hennes bakgrund

Efter ett par år i Europa, år präglade av ryggsäckar, temporära boenden, tolkning av stadskartor och allsköns existentiellt grubblande, fann jag nästan av en slump ateljén på Wiks Folkhögskola utanför Uppsala. Här bleknade inom loppet av ett par sekunder filosofiska teorier och spanska konjunktiver, vilka jag hade uppehållit mig med de senaste åren, och i stället fann mitt öga attraktionen i ateljéns alla attribut. Dessa kunde bland annat vara avbrutna kolstumpar, det av färg nedfläckade slitna trägolvet, kolteckningar visande modellens bräckliga ställning, paletten med den feta oljan, lösningsmedel på flaskor med smutsiga fingeravtryck och blyertspennans distinkta, beslutsamma linje genom högar av skissar. Samma hänförelse och dragningskraft som dessa synintryck gav mig, upplevde jag även under varje krokilektion, vid varje tillfälle jag stod inför duken eller blocket. Jag önskade lösa dukens oskrivna berättelse, en för mig hemlig berättelse som bestod av färger och former, linjer och yta. Jag ville på något sätt reda ut det ­om det så var tänkbart eller otänkbart.

Under åren som därefter har gått har jag hela tiden tyckt att det varit lika fängslande och attraktivt att arbeta i ateljén och där försöka lösa det mysterium som duken betyder för mig. Människan spelar alltid en central roll i mina bilder -­ jag utgår från henne. Henne har jag funnit i reella miljöer, till exempel har jag iakttagit och tecknat henne på Westbahnhofs tågstation i Wien, i Berlins tunnelbanesystem med Alexanderplatz som den absoluta favoritstationen, vid Schönbrunns trafikljus, på en parkbänk vid  Promenade des Anglais, Nice, eller på Centralstationen i Malmö. Här väntar hon – i ett övergående rum på väg någonstans, fast i ett tillstånd som oftast inte är självvalt. Hon befinner sig i ett flyktigt skeende och hon möts här av andra människor som färdas i samma rymd, i samma väntan. Vilka hennes medmänniskor och följeslagare blir, vilka färger hon ikläder sig, har förmodligen varken hon och jag vetskap om. Men möten uppstår, nya konstellationer bildas. Kanske kommer dessa att förbli, kanske upplöses de återigen.

Målandet är för mig en process och ett letande. Duken tycks hålla sin destination hemlig in i det sista och irrgångarna och återvändsgränderna är många. Men i denna labyrint, i labyrinten av ett sökandet efter harmoni mellan färg, form och linje men även kontrasten mellan det sköra och det grova, letar jag efter ett på något sätt harmoniskt mål. Med hjälp av människorna i de ovan nämnda offentliga miljöerna, människorna som hastigt blivit nedtecknade i mitt lilla skissblock, hoppas jag i det senare arbetet med duken finna detta mål. Åtminstone någorlunda.